Sägnen om Stina på Bondmyrberget

Strukturerat
October 17, 2012
Don’t read and ride
October 25, 2012

Sägner berättar om kvinnan som bodde i det fallfärdiga huset i det lilla röda huset i slutet av byn. Hennes namn i livet var Stina och hon var inflyttad från norra Finland vid seklets början. Stina hade tagit anställning hos bonden i huset som piga och sedermera blivit hans hustru. Inte långt därefter hade hon visat tecken på barnamage och ett halvår senare födde hon familjens första barn, en liten näpen flicka som fick namnet Tea. Herren ger och herren tar, och det gick sig inte bättre än att bonden mötte sin skapare samma natt som pigan låg i värkar.

Åren gick och strax före Teas femårsdag kom hösten kom med regn och blåst och de värsta stormarna som bygden sett i mannaminne. Det var en sen oktoberkväll och vindarna dansade i träden och slet i husets tak. Stina bäddade ner Tea i sin säng och gick ut till ladugården för att lugna de frustande djuren och stänga för vindsluckorna. När hon kom in i stugan igen upptäckte hon till sin fasa att barnsängen stod tom. Kvar fanns endast flickans älsklingsdocka med långt svart hår. Av flickebarnet fanns inte ett spår. Efter att ha letat igenom huset begav sig Stina ut för att söka efter flickebarnet, men hon fanns ingenstans att finna. Trots att hela byn engagerades i sökandet var flickan spårlöst försvunnen.

Månaderna gick och i byn pratades det om hur pigan på Bondmyrberget sjönk allt djupare i vansinnet och magrade för var dag. Man kunde se henne stryka omkring i trakterna på kvällarna, planlöst drivande omkring med stirrig blick. Hon hade sedan länge slutat prata med byborna och hon fräste bara åt den som försökte komma henne nära. Drängarna i byn berättade historier om hur de kunde se henne stå och stirra hålögt ut genom husets fönster när de gick förbi på väg till skogshuggningen. Till slut en dag var hon bara borta. Ett par karlar från byn gick upp till stugan till slut en dag, men fann varken hennes kropp eller några tecken var hon kunde ha tagit vägen. Sommaren gick och när hösten kom med sitt regn och rusk började folk plötsligt se Stina igen, alltid i skymningen och alltid när de var ensamma. Ibland i skogen och ibland kring det gamla huset, alltid iklädd ett vitt nattlinne och med en docka i handen. Detta berättade min morfar för mig och nu berättar jag det för dig. När oktobermörkret börjar lägga sig och vinden blåser i träden kring Bondmyrberget så finns hon där. Irrande och sökande med isande blick….

 

Nä ok då, jag erkänner, den där historien med Stina hittade jag just på. Man måste ju försöka skapa lite stämning 🙂

Modell på bilderna är Carolina C. Hon har även gjort make. Bilderna togs en kylig oktoberdag men någon Stina såg vi inte 😉